Jag trodde Snokläger handlade om ormar

Jag trodde att Snokläger handlade om ormar.
Det gjorde det också. Lite.
Men det fanns så mycket annat.

När pappa och jag kom fram såg jag först beachflaggan och sedan lägergården. Längre bort skymtade sjön mellan träden.
Vi satte upp tältet. Eller, pappa satte ihop tältstängerna och jag höll i duken.
– Lite åt vänster, sa jag.
– Nej, andra vänster!
Jag skrattade.
Till slut stod tältet där. Lite snett kanske. Men det stod.

Sedan ringde någon i en klocka.
– Samling!
Alla gick till den stora eken. Där sjöng vi Snoksången och hjälptes åt att hissa snokflaggan. Nu var lägret invigt på riktigt.
Efteråt gick pappa och jag till listorna vid lägerhuset för att välja aktiviteter. Det fanns så mycket att välja på.
Nästan för mycket.

På morgonen åt vi frukost tillsammans. Sedan diskade vi våra egna tallrikar ute vid baljorna. Någon pratade om vad de skulle göra under dagen. Någon annan var redan på väg till nästa pass.

Hos Linda skulle vi göra eld.
Jag trodde att det svåraste skulle vara att få fyr.
Det svåraste var att ha tålamod.
Linda frågade vad vi trodde skulle hända om pinnarna låg för tätt. Och vilka pinnar vi skulle lägga dit först.
Sedan fick jag prova ett eldstål.
Först hände ingenting.
Sedan kom en liten gnista.
Och en till.
– Wow!
Jag ville prova igen.

På söndagsmorgonen var det vår tur. Pappa och jag hade förberett en aktivitet tillsammans. Vi skulle bygga fantasidjurens värld.
Vi berättade lite om vad vi hade tänkt. Sedan började alla bygga. Det växte fram små världar med platser där fantasidjur kunde bo och gömma sig.

När vi var klara gick vi runt och tittade på varandras byggen.
– Vem bor här?
– Hur kom ni på det?
Alla hade tänkt olika. Pappa ville också veta hur de andra hade gjort. Vi blev kvar länge och tittade.

En annan gång gick jag Naturfalken med Markus. Han visade mig olika arter, men berättade inte alltid svaret direkt.
I stället frågade han vad jag trodde.
Ibland fick jag en liten ledtråd.
Och ibland kom jag på det själv.
Några arter kunde jag redan. Andra lärde jag mig under helgen. Det var roligt när jag plötsligt visste vad något hette.

Mellan passen åt vi, lekte och pratade. Ibland visste jag precis vad jag ville göra. Ibland gick jag bara omkring och såg vad som hände.
Det fanns alltid något att upptäcka.
Och pappa var också nyfiken. Ibland hittade jag något först. Ibland var det han.

När lägret började ta slut tittade jag på pappa.
– Ska du bli en sån där snokledare nu?
Han funderade lite.
– Kanske, om du hjälper mig.
– Såklart!

Sedan packade vi ihop och åkte hem.
På vägen hem såg vi ett träd vid vägkanten. Förut hade vi nog bara kört förbi.
Nu tittade både pappa och jag lite noggrannare.
– Vad tror du att det är för träd? frågade han.
Jag tittade en stund till.
Sedan började vi gissa.

Lillebror ville veta om vi hade sett någon orm.
– Inte så många. Men mycket annat, sa jag.
Och nästa år får du och mamma också följa med.

Kapitel 1 – Jag trodde Snokläger handlade om ormar

Jag trodde att Snokläger handlade om ormar.
Det gjorde det inte.
Eller... lite.
Men inte på det sättet jag hade tänkt.

När vi svängde in på den lilla grusvägen såg jag först beachflaggan.
Sedan lägergården.
Och längst bort skymtade sjön mellan träden.
– Är vi framme? frågade jag.
– Japp, sa pappa.
Han stängde av bilen.
Det var varmt.
Riktigt varmt.

– Hej! Välkomna!
En man log och vinkade åt oss.
– Jag heter Bosse.
Han hade en väst med Natursnoken på sig.
Bredvid honom stod Markus med en likadan väst.
De berättade var vi kunde slå upp tältet och var vi skulle hitta vatten, toaletter och diskstationen.

Vi packade ur. När pappa körde bort bilen väntade jag vid packningen.
Jag hörde barn som skrattade.
Någon höll redan på att sätta upp ett tält.
Vid lägerhuset stod några vuxna och pratade.
Det luktade mat.

Fast just då tänkte jag mest på tältet.
Vi hittade en plats nära de andra tälten.
Inte långt från utediskstationen och nära toaletterna och stigen ner mot sjön.
Pappa började sätta ihop tältstängerna.
Jag höll i duken.
– Lite åt vänster.
Nej... andra vänster.
Jag skrattade.
– Jag försöker ju!
Till slut stod tältet där.
Lite snett kanske.
Men det stod.

Vi hann precis få upp det när någon ringde i en klocka och ropade:
– Samling!
Alla började samlas.

Vi gick bort mot den stora eken.
Grenarna bredde ut sig högt över oss och gav skugga åt nästan hela lägret.
Det var skönt.
Folk satte sig i gräset.
Några hade med sig små barn i famnen.
Andra satte sig direkt på marken.

Bosse hälsade alla välkomna.
Vi sjöng Snoksången.
Sedan berättade Bosse hur lägret fungerade.
Att vi åt tillsammans.
Att varje familj hade hand om sina egna tallrikar, glas och bestick.
Att vi diskade dem själva efter varje måltid.
Att det fanns lappar vid lägerhuset där man skrev upp sig på de pass man ville vara med på.

Och att barnen fick välja först.
Jag tittade på pappa.
– Är det sant?
Han log.
– Det verkar så.Jag log tillbaka.
Det här började kännas som ett ganska bra läger.

Vi gjorde en namnbingo-lek och sedan fick vi våra namnnypor.
Jag satte fast min på tröjan.
Pappa satte på sig sin.
– Då är det lättare att lära känna varandra, hade Bosse sagt.
Det lät smart.

Alla som ville fick sedan hjälpa till att bära fram Snokflaggan.
Jag tittade på pappa.
– Ska vi?
– Ja.
Vi gick fram.

Barn och vuxna stod tillsammans runt flaggstången.
Någon höll i flaggan.
Någon hjälpte till med linan.
Sedan började den långsamt åka upp.
Ingen sa något just då.
Alla tittade.
När flaggan nådde toppen fladdrade den till i vinden.
– Då är Snoklägret invigt, sa Bosse.
Det kändes lite högtidligt.
Och samtidigt...
...väldigt enkelt.

När samlingen var slut gick många direkt till lapparna vid lägerhuset.
Jag och pappa gjorde likadant.

Vi tittade igenom passen.
Jag pekade.
– Den där.
– Småkrypsbingo? I morgon klockan 10. OK.
Jag nickade.
– Och fågelspaning.
– Bra val.
Vi skrev upp våra namn på samma rad.

Sedan tittade jag på listan bredvid.
Där stod alla snokfamiljer.
Barnens namn.
De vuxnas namn.
Vem som hörde ihop med vem.
– Den där kan nog vara bra, sa pappa.
– Om man glömmer vilka som hör ihop och vad någon heter.Jag nickade.
Det verkade hända ganska lätt när man träffade så många nya människor.
Sedan var det dags för middag.

Kapitel 2 – Första kvällen

Middagen var indisk linsgryta.
Det luktade gott redan när vi gick mot lägerhuset.
Elle och Lindi hade redan lagt upp maten så vi kunde ta själva.
– Varsågoda!
Jag tittade ner i kastrullen.
– Jag vet inte om jag tycker om linser.
Pappa log.
– Det vet du inte än.
Han hade rätt.
Jag tog om.

En del satt inne i matsalen.
Men de flesta tog sina tallrikar och gick ut.
Vi satte oss vid ett av borden utanför.
Solen lyste fortfarande, men det började bli lite svalare.
Det pratades överallt.
Fast inte så där högt.
Mer som många små samtal samtidigt.
Jag hörde någon berätta om paddlingen de skulle prova dagen efter.
Någon annan pratade om fåglar.
Längst bort satt ett litet barn och åt gurkskivor en i taget.

När vi hade ätit klart gick vi till diskstationen.
Fyra baljor stod på rad.
Matrester.
Grovdisk.
Findisk.
Skölj.
Pappa diskade glasen.
Jag tog tallrikarna.
– Bra teamwork, sa han.
Sedan stoppade vi ner allt i vår påse igen.
Nu visste jag var den skulle ligga i tältet.

Efter maten gick många ner mot sjön.
Det gjorde vi också.
Det var bara en kort promenad.
När träden tog slut öppnade sig stranden.
Vattnet låg nästan stilla.
Några badade.
Några satt med fötterna i vattnet.
En kanot gled långsamt förbi.

Vi satte oss en stund på verandan vid båthuset.
Jag doppade tårna i vattnet.
– Ska vi bada? frågade pappa.
Jag skakade på huvudet.
– Inte nu.
Vi satt kvar en stund ändå.
Det gjorde ingenting att vi inte gjorde något särskilt.

När vi kom tillbaka hade några redan tänt lägerelden.
Stenarna runt eldstaden var fortfarande varma efter solen.
Bänkarna runt omkring började fyllas.
Bakom dem låg två vindskydd.
Några barn hade redan klättrat upp på taken.
En vuxen satt där uppe och pratade med dem.
Det såg ganska mysigt ut.
Love kom med en famn ved.
Han log mot några barn.
– Nu räcker det en stund till.

Vi åt efterrätt vid elden.
Smulpaj med vaniljsås.
Jag trodde inte att något kunde smaka så gott.
Kanske blev man hungrigare av att vara ute hela dagen.
Eller så smakade det bara extra gott runt en lägereld.

När det började bli sent reste sig några.
Småsyskon gäspade.
Någon letade efter en tandborste.
Någon annan efter en ficklampa.
– Ska vi också gå? frågade pappa.
Jag nickade.

På vägen mot tältet tittade jag upp.
Himlen var fortfarande ljus mellan träden.
Jag hörde någon skratta borta vid elden.
Någon pratade lågt.
Någon sjöng några rader ur Snoksången.

Jag kröp ner i sovsäcken.
– Pappa?
– Mm?
– Jag trodde att Snokläger skulle handla mer om ormar.
Han skrattade tyst.
– Jag med.

Jag låg en stund och tänkte på dagen.
På flaggan.
På sjön.
På alla nya människor.
På att jag faktiskt tyckte om linsgrytan.
Sedan somnade jag.

Kapitel 3 – Lördagen

När jag vaknade hörde jag redan röster utanför tältet.
Pappa sov fortfarande.
Jag öppnade dragkedjan försiktigt och stack ut huvudet.
Solen lyste mellan träden.
Någon var redan på väg mot stranden med en handduk över axeln.

Love kom gående med en säck ved. Igen.
– God morgon! sa han.
– God morgon.
Sedan kröp jag in igen.
– Pappa...
– Mm?
– Jag tror vi är sist uppe.
Han öppnade ena ögat.
– Det tror jag inte.

Frukosten stod framdukad i lägerhuset.
Fil.
Yoghurt.
Müsli.
Smörgåsar.
Frukt.

Jag tog lite för mycket müsli.
Pappa sa ingenting.
Han tog bara lite av min müsli.
När vi ätit klart hjälptes vi åt att diska vid de fyra baljorna utanför.
Nu behövde jag inte fundera över ordningen längre.

Klockan ringde.
Det betydde samling.
Vi gick bort mot eken.
Bosse hälsade god morgon.
Vi lekte en lek om bävrar som hade översvämning. 
Och sjöng Snoksången igen.
Sedan önskade han oss en riktigt fin dag.
Alla visste redan vilka pass de hade anmält sig till.

Pappa pekade på listan igen.
– Kommer du ihåg?
Alla de här passen är sådant som familjerna själva har hittat på.

Vårt första pass var Småkrypsbingo.
Emma gav oss bingobrickor och de som ville fick låna småburkar med förstoringsglas i locket.
Jag tittade på Emma.
Hon såg ju ut som vilken mamma som helst.
Jag hade nästan glömt att hon också var här med sitt barn.

- Ni behöver inte hitta allt, sa hon.
- Titta gärna nära.
Det räcker långt.
Vi gick ut i skogen.

Någon lyfte på en sten.
Någon tittade på ett löv.
Jag såg ingenting först.
Sedan såg jag allt möjligt.
En gråsugga.
En myra.
En liten spindel.
– Får man titta på den? frågade jag.
– Absolut, sa Emma.
– Men den får bo kvar där när vi är färdiga.
Jag nickade.

Sedan fångade jag en i burken, kikade nära på den en stund.
När jag hade visat den för pappa och några andra släppte jag ut den igen.
Det kändes självklart.

Pappa hittade en tusenfoting.
– Eller...
är det verkligen en tusenfoting?
Emma log.
– Vad tror du själv?
Pappa räknade benen en stund.
Jag började skratta.
– Det där kommer ta hela dagen.
Pappa skrattade också.
– Ja...
kanske.

Emma sa att passet var slut.
Vi hjälptes åt att packa ihop bingobrickor och luppburkar.
Vi tackade för oss och gick vidare.

Nästa pass var fågelspaning.
Joel hade med sig kikare.
Jag hade aldrig tittat i en kikare förut.
Först såg jag bara sudd.
Sedan vred jag lite på hjulet.

Plötsligt satt en liten fågel helt nära.
– Talgoxe, sa Joel.
Jag log.
Den såg mycket större ut i kikaren.
Pappa fick också prova.
– Oj!
Den tittar ju på oss!
Joel skrattade.
– Det är nog vi som tittar på den.

När passet var slut gick vi tillbaka mot lägerhuset.
Jag fick syn på listan med alla snokfamiljer.
Jag stannade en stund.
– Aha...
Markus och Love hör alltså ihop.
Love betyder "Love!" på engelska.
Pappa började skratta.
– Det har du rätt i.

Jag tittade vidare.
Jag visst vilka några av dem var.
Inte alla.
Men fler än igår.

På väg mot lunchen pekade jag plötsligt upp mot ett träd.
– Titta!
En ekorre!
Pappa hann precis se den innan den försvann.
– Tur att du såg den.
Jag log.
Den här gången var det jag som såg först.

Lunchen smakade extra gott.
Jag märkte att jag blev hungrig hela tiden.
Kanske blir man det när man är ute nästan hela dagen.
Eller när man tittar efter småkryp och fåglar.
Eller båda.

När vi gick ut från lägerhuset igen kändes det som om den här dagen fortfarande hade massor kvar.
Och det var bara lördag.

Kapitel 4 – Det fanns egen tid

Efter lunchen samlades vi vid lägerhuset.
Vi satte oss på gräset längs väggen.
Bosse berättade bara några korta saker.
Vi provade leken Benkoll som handlade om hur många ben olika djur har.
Sedan var det dags för nästa aktivitet.

Den här gången hade vi valt att tälja smörkniv och göra te av växter.
Jag hade aldrig hållit i en täljkniv förut.
Inte pappa heller.
– Då är vi två, sa han.

Ylvali visade hur man höll kniven.
Sedan fick vi prova.
Min första smörkniv såg mest ut som en pinne.
Pappa höll upp sin.
– Min med.
Vi började skratta.
Efter en stund såg de faktiskt mer ut som smörknivar.
Inte raka.
Inte perfekta.
Men det gjorde inget.
De gick att hålla i.
Och de var våra.

Sedan gick vi en liten bit bort.
Ylvali visade några växter som gick att göra te på.
Hon berättade inte så mycket.
Hon frågade mest.
– Vad luktar den här?
– Känner ni någon skillnad?
Pappa gnuggade ett blad mellan fingrarna.
Jag gjorde likadant.
– Den luktar...
Jag försökte komma på ett ord.
– Som sommar.
Pappa luktade igen.
– Ja...
lite.
Fast också något annat.
Ylvali log.
– Det finns inget rätt svar.
Jag luktade en gång till.
Den luktade fortfarande som sommar.

Vi fick vara med om ett hemligt uppdrag.
Christin berättade att vi låtsades vara fast på en öde ö.
Pappa och jag fick vara tillsammans med två andra familjer.
Vi skulle lösa uppdrag som var som lekar.
Klarade vi alla skulle vi få alla saker som behövdes för att bygga en låtsasflotte och kunna ta oss hem från den öde ön.
Vi klarade alla uppdragen.

När aktiviteten var slut hade vi en stund innan middagen.
– Vad vill du göra? frågade pappa.
Jag tänkte efter.
– Gå ner till sjön.
Vi tog stigen ner.
Några badade.
Några paddlade kanot.
Några satt bara på stranden.
Vi satte oss på verandan vid båthuset.

Jag doppade fötterna i vattnet.
Små fiskar simmade förbi.
– Tror du de bor här? frågade jag.
– Det tror jag.
– Undrar om de känner igen varandra.
Pappa skrattade lite.
– Det har jag faktiskt aldrig tänkt på.

Vi blev sittande en stund.
Ingen av oss sa något.
Det behövdes inte.

På vägen tillbaka såg vi Markus.
Han gick långsamt tillsammans med ett barn och en vuxen.
De stannade ibland.
Tittade på en blomma.
Sedan på ett träd.
Sedan fortsatte de.
– Naturfalken, sa pappa.
Jag nickade.
– Jag vill också gå med Markus.
– Det hinner vi i morgon.
Jag tittade en stund till.
Sedan gick vi vidare.
Det gjorde inget att det inte blev just då.

Middagen smakade nästan ännu bättre än dagen innan.
Jag började förstå varför alla blev hungriga här.

Efter maten diskade vi.
Nu gick det fort.
Jag visste precis vilken balja som kom efter vilken.

När elden var tänd började folk samlas.
Några satte sig på bänkarna.
Några i vindskydden bakom.
Ett par barn klättrade upp på taken.
En vuxen satt där uppe med dem.

Love kom med ved igen.
– Det verkar gå åt en del, sa pappa.
Love log.
– Då är det som det ska vara.

Markus, en vuxen till och några barn spelade musik. Markus spelade gitarr och någon spelade flöjt.

Vi åt glass.
Jag tog chokladsås.
Pappa också.
– Det här är nästan semester, sa han.
Jag tittade på honom.
– Nästan?
Han skrattade.
– Nej...
Bättre.

När vi gick mot tältet stannade jag till.
Långt borta hördes någon ropa:
– Snok snok!
Flera människor gick dit.
Jag också.
Det var en stor skalbagge.
Vi stod en stund och tittade.
Sedan gick skalbaggen vidare.
Och vi också.

När jag kröp ner i sovsäcken tänkte jag på morgondagen.
Inte på vad vi skulle göra.
Jag tänkte mest på att jag ville vakna här en gång till.

Kapitel 5 – Söndagen

När jag vaknade på söndagen visste jag direkt vilken dag det var.
Sista dagen.
Och vår tur.
Jag visste redan vilka som hade skrivit upp sig.
Några hade gjort det redan på fredagskvällen.
Jag hoppades att de fortfarande ville vara med.

– Jag tror vi blir sju barn, sa pappa.
– Och några vuxna, sa jag.
– Ja. Det brukar vara så.
Han log.
– Det blir nog lagom.

Efter frukosten hjälptes vi åt att diska.
Sedan hämtade pappa tygpåsen.
I den låg saxarna vi hade lånat av Bosse.
Några snören.
Och lappen där vi hade skrivit upp hur vi tänkte börja.

Vi hade pratat om det hemma flera kvällar innan vi åkte.
– Kommer du ihåg?
– Japp.
Först berättar vi om vårt eget fantasidjur och lite om vad vi har tänkt bygga.
Sedan får alla börja bygga samtidigt.
I slutet går vi en runda och tittar på allas världar.
– Precis, sa pappa.
– Då kör vi.

På samlingen tog vi en gruppbild.
Sedan gick vi till platsen där vi skulle hålla vårt pass.
Vi gick tillsammans med de andra familjerna.
Jag kände igen allihop.
Jag blev glad när jag såg dem.

Vi hade redan varit där en stund innan och tittat.
Det fanns gott om pinnar.
Kottar.
Mossa.
Och några stora stenar som kunde bli berg.

Pappa lade tygpåsen på marken.
– Då börjar vi här, sa han.
Han berättade om vårt eget fantasidjur.
Fast det var mest jag som hade hittat på.
Han berättade var det bodde och vad det tyckte om att äta.
Sedan sa han:
– Nu är det er tur.
Och så började alla bygga.

Efter en liten stund behövde nästan ingen hjälp längre.
Någon byggde ett bo under en granrot.
Ett fantasidjur fick horn av pinnar.
Ett annat hade ett löv som tak.

Jag gick runt en stund.
– Vem bor här? frågade jag.
– En Mossmuff, sa ett barn.
– Den tycker om daggmaskglass.
Vi skrattade.
Sedan fortsatte hon bygga.

När alla var färdiga gick vi tillsammans från bygge till bygge.
Familjerna berättade om sina fantasidjur.
Vem som bodde där.
Vad de åt.
Vad de var rädda för.
Och varför just deras värld såg ut som den gjorde.
Jag tyckte nästan att rundan var roligast.
Man fick se hur olika alla hade tänkt.

När det var slut började vi gå därifrån.
Pappa stoppade tillbaka saxarna och snörena i tygpåsen.
– Pappa?
– Ja?
– Det gick ju.
Han log.
– Ja.
Det gjorde faktiskt det.

Sedan gick vi till Linda.
Det här passet skulle vi göra eld.
Jag trodde att det svåraste skulle vara att få fyr.
Det svåraste var att ha tålamod.
Linda visade inte bara hur man gjorde.
Hon frågade hela tiden vad vi trodde.
– Vad händer om pinnarna ligger för tätt?
– Ska vi lägga de tunnaste eller tjockaste pinnarna först?

Jag fick prova ett eldstål.
Först hände ingenting.
Sedan kom en liten gnista.
Och en till.
- Wow!

Efter lunchen började familjerna städa.
Vi städade också en stund.
Pappa vek ihop presenningen som vi hade haft våra saker på.
Jag samlade ihop några pinnar som blivit över.
Sedan gick vi en bit utan att säga något.
– Pappa?
– Ja?
– Ska du bli en sån där snokledare nu?
Han tittade på mig och log.
– Kanske.
– Om du hjälper mig.
– Såklart.

Sedan fick jag syn på Markus.
Han stod och pratade med några andra.
Jag drog pappa lite i tröjan.
– Jag vill gå Naturfalken med Markus.
– Då frågar vi.
Vi väntade tills han pratat färdigt.
– Har du tid? frågade pappa.
Markus log.
– Absolut.
Han tittade på mig.
– Ska vi gå en sväng?
Jag nickade.

Vi började gå.
Inte fort.
Markus stannade efter bara några meter.
– Vad ser du?
Jag tittade.
– Ett träd.
– Ja.
Vad mer?
Jag gick lite närmare.
Jag kände igen bladen.
Sedan kom jag på det.
– En ek!
– Hur visste du det?
– Vi samlades ju under en ek.
Markus nickade.
– Precis.

Lite längre bort såg vi en fågel.
Den hann flyga innan jag riktigt såg den.
– Synd, sa jag.
– Det kommer fler, sa Markus.
Och det gjorde det.

Efter en stund såg vi en talgoxe.
Den här gången hann jag se den ordentligt.
– Den känner jag igen.
– Vad var det som gjorde att du kände igen den?
– Den gula magen.
– Bra.

Vi fortsatte.
Ibland visste jag.
Ibland visste pappa.
Ibland visste ingen av oss.
Då ställde Markus en ny fråga eller gav oss ledtrådar.
Eller så gick vi bara vidare.

Vid en blomma stannade han igen.
– Har ni sett den här tidigare i helgen?
Jag tittade på pappa.
Sedan kom jag på det.
– När vi gjorde te!
– Just det.

Plötsligt stannade Markus.
– Hur många arter tror du att vi har?
Jag försökte räkna.
– Tio?
Han log.
– Precis.
Ek, talgoxe, myra, humla, fjäril, blåbär, tall, smörblomma, smultron och björk. Tio. 
Jag tittade på pappa.
– Redan?
– Redan.

Vi stod kvar en liten stund.
– Vet du vad jag tycker är det roligaste? frågade Markus.
Jag skakade på huvudet.
– Att vi egentligen inte behövde leta efter tio arter.
Jag såg nog frågande ut.
– Vi har ju varit nära dem hela helgen.
Jag tänkte efter.
Han hade rätt.
Småkrypsbingot.
Fågelspaningen.
Träden.
Växterna till teet.

När vi gick tillbaka lade pappa armen om mina axlar.
– Hur kändes det?
Jag funderade.
– Det var inte så svårt.
– Inte?
– Nej...
Det var mest att titta lite noggrannare.
Pappa log.
– Det tänkte jag också.

På vägen tillbaka pekade jag upp mot ett träd.
– Ek.
Sedan mot en fågel.
– Talgoxe.
Pappa skrattade.
– Nu hinner jag knappt titta innan du har sett den.
Jag ryckte på axlarna.
– Jag tror att jag tittar mer nu.

Kapitel 6 – Hemvägen

Efter lunch började tält försvinna ett efter ett.
Några av tälten stod fortfarande kvar.
Det såg ut som om de nästan inte tänkte åka hem.

Vi packade ihop våra sovsäckar.
Pappa rullade ihop tältet.
Jag stoppade ner våra tallrikar, glas och bestick i påsen.
– Har vi glömt något?
Jag tittade runt.
– Jag tror inte det.

Sedan ringde klockan.
En sista samling.
Vi gick bort till flaggstången.
Alla stod lite närmare varandra nu än första dagen.
Kanske kändes det bara så.

Bosse och Markus tackade alla.
Elle och Lindi, som hade lagat all mat.
Love, som verkade hinna vara lite överallt.
Alla som hållit i aktiviteter.
Och alla familjer som hade gjort lägret till ett Snokläger.

Sedan delades Naturfalkarna ut.
När Markus sa mitt namn gick jag fram.
Han räckte över ett litet kort med en tatuering.
– Bra jobbat, sa han.
– Tack.
Jag stoppade försiktigt ner tatueringen i fickan.
Den skulle få följa med hem.

– Nu behöver vi hjälp igen, sa Bosse.
Precis som när flaggan hissades fick alla som ville vara med.
Barn och vuxna gick fram tillsammans.
Några tog emot flaggan när den långsamt kom ner.
Några hjälptes åt att vika den.
Jag fick hålla i ett hörn.
När flaggan var vikt blev det alldeles tyst en liten stund.
Sedan började någon applådera.
Fler gjorde likadant.

Nu var det verkligen slut.
Eller...
lägret var slut.
Men ingen verkade ha bråttom därifrån.
– Hej då!
– Vi ses nästa år!
– Tack för i helgen!
Någon kramades.
Någon vinkade.
Någon sprang tillbaka för att säga hej då en gång till.

Vi gick mot bilen.
Pappa bar den stora ryggsäcken.
Jag bar påsen med våra saker.
När vi kom förbi eken stannade jag.
Jag tittade upp en stund.
– Hej då, sa jag tyst.
– Till eken? frågade pappa.
Jag nickade.
– Och lite till lägret.
Han log.
– Jag förstår.

Vi körde en stund utan att säga så mycket.
Sedan pekade jag ut genom fönstret.
– Ek.
Lite längre fram.
– Björk.
En stund senare flög en talgoxe över vägen.
– Där!
Pappa hann precis se den.
– Du ser dem överallt nu.
Jag funderade.
– De har nog varit där hela tiden.
Jag har bara inte sett dem.
Pappa nickade.
– Kanske jag också.

När vi kom hem stod mamma på trappan.
– Hur var det?
Jag öppnade munnen.
Det fanns så mycket att berätta.
Om sjön.
Om fågelholken.
Om smörkniven.
Om glassen.
Om gråsuggan.
Om Markus. Och Love.
Om alla jag träffat.
Jag visste inte var jag skulle börja.

Så jag sa det som kändes viktigast.
– Kan vi åka nästa år också?
Mamma log.
– Det låter som att du haft det bra.
Jag tittade på pappa.
– Vi.
Pappa log tillbaka.
– Ja.
Vi.

När jag hade duschat hjälpte mamma mig att sätta tatueringen på armen.
- Ska vi ta en bild så vi kan visa morfar?
- Gör det!
Tatueringen satt bara kvar några dagar.
Sedan var den borta.

Men ibland, när pappa och jag går en sväng i skogen, händer det att någon av oss stannar till.
– Titta. Snok snok!
Den andre stannar också.
Inte för att vi alltid vet vad den heter.
Inte för att vi måste lära oss något.
Bara för att vi ville visa varandra.

Jag trodde att Snokläger handlade om ormar.
Nu vet jag vad det handlar om.
Inte bara om naturen.
Utan om oss.
I naturen.
Tillsammans.